Oppdatert 17.12.2017

Historien om et minnesmerke

Historien om et minnesmerke Foto: Rasmus Lindberg

Statens intention, att få på plats ett nationellt minnesmärke till minne om massakern 22:a juli 2011 är i sig beundransvärt, men fingertoppkänsla har man definitivt inte. Men åt andra sidan, vem behöver vara försiktig och empatisk när man har makten och kraften?

Vår frilansmedarbeider Rasmus Lindberg har fulgt saken om plasseringen av minnesmerket ved Utøya. Her får du en oppsummering av saken så langt. Men dette er ikke en vanlig reportasje. Denne historien er sett gjennom Lindbergs briller og retter et kritisk søkelys på politisk maktbruk. Av praktiske årsaker - og for ikke å røre ved hans egne nyanser - har vi beholdt innlegget på svensk.
Redaktøren

Men vad är det egentligen saken gäller? Att ens försöka beskriva alla intrikata turer i en tidningsartikel är dömt misslyckas, det skulle behövas en hel bok. Minst. Men vi gör ett försök. Och vi börjar med ett tillrättaläggande. I media har förekommit påstående att Utstranda Velforening står bakom bland annat rättsaken mot staten om eventuell placering av ett minnessted på Sørbråten. Vilket är fel. Det är cirka 20 nabor som gått i söksmål angående placering av minnessted på Sørbråten. Egentligen är de flera, men av processtekniska orsaker maximeras till 20.

Sørbråten ligger knappt en kilometer från Utøya och ville på sätt och viss framhävt det negativa kring massakern. Nämnda grupp av personer, bosatt i nära anslutning till Utøya, upplever det djupt traumatiskt att det skall placeras ett nationellt minnesmärke i direkt anslutning till Utøya. Operation dörrknackning i december 2014 klargjorde att över 90% av de boende var emot placeringen av ett minnessted på Sørbråten och det blev i tillägg sänt 130 insigelser från nabor längs Utstranda mot denna placeringen. Mitt i julruschen när alla har annat och tänka på.

Bland de som vill demonisera gruppens medlemmar framförs högljuda argument att Utøya, med eller utan minnesmärke, för alltid kommer att finnas kvar så att medlemmarna i Utstranda Velforening och alla nabor ändå kommer att bli påmind om historian. De som framför dylika argument bör nog fundera lite djupare innan man uttalar sig offentligt. För saken är den att de boende associerar själva Utøya med något positivt och vackert, något som alltid funnits där, något som för alltid kommer att finnas där och som väcker glada och positiva minnen.

Minnesmärket däremot kommer att påminna dem om den djupt tragiska händelsen 22:a juli 2011 som satte Utøya på alla tidningars löpsedlar världen runt. Eller för att göra en jämförelse. Har du tandläkarskräck är det ljudet av borren som skrämmer, inte synen av tänder.
Det är alltså inte minnesmärkets utformning som är avgörande frågan, utan själva den fysiska platsen för placeringen. Och för denna deras ståndpunkt har de alltså i media och bland andra grannar blivit stämplade som obstinata och omedgörliga. Ett ställningstagande som till och med somliga ministrar använder sig av.

Veier til samarbeid!

foto 01

Inför kameran i TV2 gjorde statsråd Jan Tore Sanner stort nummer av inspirationshäftet  Veier til samarbeid. Notera skrivsättet; Veier, pluraris. Välfärdssamhället möter utmaningar som den offentliga sektorn inte ensam kan lösa. Därför måste resurserna användas bättre, på tvärs av traditionella skillnader. Det är Kommunal- og moderniseringsdepartementet (KMD) som producerat häftet i ett försök inspirera till samarbete mellan offentliga verksamheter, sociala entreprenörer och forskare. Häftet redovisar flera exempel på hur ett samarbete kan se ut. Att leva som man lär är visst inte Sanners motto?

Historian om placeringen av minnesmärket visar – tyvärr – med all önskvärd tydlighet att det finns fog för nabornas påpekanden att det saknas dialog och samarbete. Och det är just därför situationen utvecklats negativt. Denna oerhörd viktiga funktion har från Statens sida ersatts av monolog. Lättare så!

foto 02
Kommunal- og moderniseringsdepartementet och statsråd Jan Tore Sanner kallade hastigt och utan förvarning till en presskonferens 9:e februari på förmiddagen och mötet avklarades bara två timmar senare på Utøyakaia. Anmärkningsvärt var att ingen information sändes i förväg om vad syftet med mötet var. Ett förfarande som inte uppskattades av representanterna för nabogruppen som fick information om detta stundande mötet via tredje part.

foto 03
Den 14:e mars upprepas samma förfarande. Med ett dygns förvarning kallas till orienteringsmöte på Hole Herredshus om att Statsbygg fått i uppdrag av KMD genomföra en analys för att utröna om Utøyakaia är lämplig som placeringsplats för ett nationellt minnesmärke. Utifrån tidigare kritik gällande utebliven kommunikation borde man rimligen lärt sig att kommunikation är en viktig ingrediens? Men icke! Företrädarna för nabogruppen erfor först genom media att mötet skulle avhållas.
Dialog stavas inte m-o-n-o-l-o-g och löser säkerligen inte ”konflikten” som uppkommit, men den är en oerhört viktigt komponent för de som känner sig exkluderat.

Makt(miss)bruk!

”– Any customer can have a car painted any colour that he wants so long as it is black”. Citatet är hämtat ur biltillverkaren Henry Fords My Life and Work.
Vad har då detta med Utøya att göra? Faktiskt en hel del, för samma förfarande använder statsråd Sanner sig av när han klargör att KMD och staten inte vill gå in för att värdera Utøyakaia. Utplaceringen av ett nationellt minnesmärke kan ske var som helst så länge det blir på Utøyakaia. Men notera att än har ingen kunnat ge ett vettigt svar på varför. När nabogruppens advokat Harald Stabell konfronterade kommunalminister Jan Tore Sanner att han tidigare uttalat att staten ville se på alternativa minnesplatser, fick han till svar att det inte var aktuellt utreda fler ställen än Utøyakaia.

Det är AUF som äger tomten, så det ligger nära till hands att det är AUF som egenmäktigt bestämt placeringen. Eller kan det vara så illa att det är KMD som dikterad villkoren utifrån att de varit osäkra på om de skulle få medhåll hos rätten?

När en grupp människor blir påtvingade lösningar de inte själv varit involverade i kallas detta handlingsutilitarisme och det är illa. Väldigt illa.

Det finns en omfattande rapport som klargör att de psykosociala konsekvenserna av ett minnesmärke kan få negativa konsekvenser för lokalbefolkningen i ett omfång, art eller grad som ingen kan förutse. Notera samtidigt att det inte är vem som helst som beställt rapporten; faktisk Kommunal- og moderniseringsdepartementet. Att det inte snackas så mycket kring denna rapport beror väl främst i det faktum att den inte ligger i paritet med KMD’s officiella policy! Självklart skulle denna rapport varit omtalad mer om det inte var för att den inte gick KMD’s vägnar.

Finn-fem-fel

I ett pressmeddelande daterad september 2016 uttalar Jan Tore Sanner att konsekvensen av att några grannar har reagerat på minnesmärket, och dragit staten inför domstol.  ”– Det er selvsagt noe vi tar alvorlig”.  Och fortsätter ”– Vi ønsker å unngå en lang og opprivende rettsak og har foreslått et forlik som blant annet går ut på at vi går bort fra det valgte kunstverket. Vi har bedt Regjeringsadvokaten undersøke muligheten for å innlede forliksforhandlinger som innebærer å holde fast ved Sørbråten som minnested, men der alle berørte involveres i beslutningsprosessen for å finne fram til et annet minnesmerke enn Memory Wound”. Facit utvisar hur seriös hans utfästelse var. Den var inte ens värd papperet den var skriven på! A) Undvika rättsak, B) föreslå förlikning, C) bara Sørbråten aktuell, D) ALLA berörda involveras i beslutsprocessen och slutligen E) annat minnesmärke.

Egoistiske og besvärliga?

foto 04

Lite av en förgrundsfigur i debatten har blivit Maria Holtane-Berge. Den tragiska dagen 22:a juli 2011 uppmärksammade hon skotten från Utøya och förstod snabbt allvaret. Samlade ihop närmaste grannarna och tillsammans ordnades snabbt fram torra kläder, varm dryck, filtar och annat som var användbart när ungdomarna räddades i land från Utøya.  Första timmarna fanns ingen annan på plats än grannarna och det bildades snabbt mänskliga kedjor för att effektivt bistå ungdomarna i deras vanskliga situation. Slutligen fick Maria följa med en djupt traumatiserat ung man, som vägrade släppa ifrån sig skyddsängeln Maria, till sjukhuset. Han var skadat och hade legat en lång stund under ett antal av hans avlidna kompisar. Väl på sjukhuset ville han ha kvar Maria vid sin sida och hon fick därför kvarstanna till dagen därpå, innan hon äntligen fick återvända. Vilket inte var det enklaste, för området kring Utøya var inte säkerhetsklarerat och grundat den stora särbehandlingen från myndigheternas sida fick somliga som inte hade legitimt skäl till området få passera in och andra som exempelvis Maria vägrades. Slutligen kan nämnas att Marias släkt varit bosatt i området sen 600-talet och det är fullt förståeligt varför hon inte vill flytta från området trots det som pågår.

foto 05
Närmaste granne med Utøyakaia, Terje Lien, tog också han ett resolut eget initiativ 22:a juli och genomförde med risk för eget liv 4 farofyllda resor med sin båt över till Utøya och räddade sammanlagd 27 unga människor i land. Hans starkaste minnesbild härstammar från sista resan där han fick med sig en ung gutt som träffats att inte mindre än 6 skott. Starka minnesbilder som han aldrig blir kvitt och för alltid kommer att få bära med sig.

foto 06
Terje är nu 4:e generation som bor på gården intill Utøyakaia. Och nu får han alltså rådet att flytta om det är så att han inte kan acceptera ett minnesmärke på kajen. För hans insats den 22:a juli fick han aldrig något tack från AUF, men riskerar nu i stället ett minnesmärke utanför sitt vardagsrumsfönster.
 
foto 07
Skall inte här försöka göra en psykologisk profil på de besökande, men tillåter mig ändå fråga vad det är för typ av människor som smyger runt i trädgårdarna kring Utøyakaia? Frågan är motiverad utifrån att folk åsidosätter alla etiska regler i sin strävan dokumentera Utøya ur allehanda vinklar. En ständig ström som tar sig in genom Terje och grannarnas trädgårdar gör livet och processen med traumabearbetning besvärligare för de boende. Det har satts upp flertalet skyltar, dock utan resultat och frågan är om taggtråd blir nästa åtgärd? Frågan man kan ställa sig själv om man själv skulle reagera om man upptäckte folk som går runt i ens trädgård? Och sen kommer frågan; kommer ett eventuellt minnesmärke på Utøyakaia att förändra folks beteende? Och lägger du sen till att denne nabon som fått uppleva 22:a juli-massakern på så nära håll, ständigt konfronteras av närgångna frågor från vilt främmande människor. Utan förvarning. Då är det inte svårt föreställa sig hur besvärligt det blir att bearbeta traumat.

Obstinata

När representanter för protesten påpekar att de efterlyser kommunikation, stämplas de som omedgörliga. När de inte accepterar vad storebror staten enväldigt beslutat, då stämplades de som motsträviga.
Att bo i ett demokratiskt land, innebär inte med automatik demokrati! När den politiska makten och storebror Staten går hand-i-hand sätts demokratin verkligen på prov.
 
– Jeg stiller meg bak Sanner og vil si at han har håndtert denne saken på en klok måte. Opplegget som han nå har tatt initiativ til, har Arbeiderpartiets støtte, säger Jonas Gahr  Støre til NTB.
Borde kanske påminna om att det i sin tid var Ap som tog dessa besluten i utgångsläget, och att sittande regering kan ha känt sig bakbundna och blivit tvingade vidareföra dessa beslut för inte att riskera det skulle använts mot dem politisk.

Fremställs som egoistiske

AUF-leder Mani Hussaini og leder for støttegruppen Lisbeth Røyneland presenterade 9:e februari förslaget till minnested på AUFs egna tomt på Utøykaia.

Naborna var inte varslade om presskonferensen i förväg, och reagerade kraftigt på at de inte var involverade i diskussionen i förväg. Naborna hade redan gått till rättsak for å få förhindra minnestedet på Sørbråten. Helt enkelt därför att det var Sørbråten som var aktuell, men de har sagt at de inte önskar minnesteder längs Utstranda därför de själva vill kunna välja när man önskar uppsöka ett minnessted, och inte behöva bo i det. De har aldrig varit emot en placering i Hole, egentligen inte heller i deras närmiljö, de önskar som sagt bare at det er et ställe man aktivt väljer om man skall besöka. Minnested synlig for de som på nära håll upplevde 22:a juli längs Utstranda, kan i tillägg vare en utlösande faktor for psykiske reaktioner man inte själv kan välja när de skall komma.

Det är därför svårt respektlöst att inte dessa får påverka en angelägenhet i deras närmiljö, och i tillägg blir direkt stämplad och mobbat når de reagerar. Detta bör både AUF och NSG ta till sig, och inte minst staten, som har et överordnad ansvar för å ta till vara alle involverade etter 22:a juli.

I ett pressmeddelande som efter ett orienteringsmöte blev utsänt av advokat Harald Stabell på uppdrag av naborna, framgår det att de känner sig framställda som egoistiska och besvärliga.
”– Det eneste vi ber om, er at vår psykiske helse skal bli ivaretatt, og at vi frivillig og etter eget ønske skal kunne oppsøke et nasjonalt minnested” stod det bland annat i pressmeddelandet.

Sørbråten

Berget på Sørbråten består av porös Ringerikssandstein; röd till rödbrun sandsten, siltsten och lagdelt skiffer. Det geologiska fagmiljöet har enhetligt förklarat området som totalt olämpligt och jämför berggrunden med hård kex. Sågar man blir det grus av stenen.

foto 08

foto 09

 

Nei til minnested ved E16

Naborna har i stället för Sørbråten och Utøykaia föreslagit Utsikten med utsikt över Utøya. Detta förslag skall enligt departementet redan ha förkastats och är inte aktuellt.

 

foto 10
Unga pojkar i hettegenser står i det de benämner ”Breivik-bukta” och gör nazihilsen.


– Støttegruppen, som representerar de överlevande och kvarlämnade efter 22:a juli-massakern har sagt att de inte önskar en minnesplats i anslutning till E16.  Vilket kommunalminister Jan Tore Sanner (H) anser man måste lägga vikt vid. Støttegruppen har bland annat anfört generande oljud i förbindelse med den planerade utbyggningen av E16. Det har även framkommit att en del medlemmar från Støttegruppen anmärkt på att det er hänt att en man stod och urinerade vid minnesplatsen uppe vid rasteplatsen vid E16. Minnesplatsen vid E16 diskvalificerade sig alltså själv på grund av detta. Vad inte Støttegruppens medlemmar är varse, är alla pappersservetter som ligger intill Utøyakaia. Utan att gå närmare i detalj kan dock nämnas att de inte använts till att torka sig på den övre delen av kroppen. Att unga pojkar i hettegenser står i det de benämner ”Breivik-bukta” och gör nazihilsen tycks också vara helt okej! Onekligen svårt att förstå logiken och acceptansnivån? Men problemet är att medlemmarna ur Støttegruppen inte ser mer än det de vill se.

Støttegruppen skulle inledningsvis ha inkluderat alla involverade, men kom slutligen bara att bestå av anhöriga till de omkomna. Och inte ens här har de lyckats, därför att de som inte var eniga, blev tvungna att avsäga sig medlemskapet och istället bilda en egen organisation, LED Landsforeningen for etterlatte ved drap. Andra i sin tur valde att vara medlem enkom för att få information.

Reell fakta

När den planerade utbyggningen av E16 initieras kan det förväntas att trafiken under byggnationen under vissa perioder kan komma att omdirigeras via Utstranda och således markant höga störningarna. Med andra ord blir det bullerstörningar oavsett vilken av de två placeringarna man väljer.
I dagsläget är oljudet självklart högst i direkt anslutning till befintliga E16. Därefter Utstranda och sist Utsikten. Utsikten som är lågt belägget och skyddat av tät skogsvegetation, gör att bullernivån under utbyggningen av E16 och efter färdigställandet är klart under övriga platsernas ljudnivåer. Man får verkligen lyssna intensivt för att förnimma trafiken.

foto 11
Högsta nivån mättes till 84 dB under en 20-minuters intervall vid ”gamla” minnesstenen uppe vid E16-rastplatsen.

foto 12
20 minuter vid Utøyakaia redovisade 67½ dB.

foto 13
Vid Utsikten hördes absolut inget trafikbuller och starkaste – och enda – ljudkällan blev faktisk vindsuset. Högsta värdet efter 20 minuters mätning uppgick till 34½ dB.


Ett annat argument som framförts har varit avståndet! Faktum är att en placering på Utsikten skulle innebära större framkomlighet till en eventuell minnesplats där. På senaste planritningen över Utøyakaia finns planerat för nästan 40 parkeringsplatser. En siffra som kan mångdubblas vid parkering i anslutning till Utsikten.

foto 14
Planritning över Utøyakaia.

Vid Utsikten finns redan parkeringsmöjligheter och det finns redan passagemöjligheter under E16. Dimensionerad för timmerbilar och kan även passeras av 2-våningsbussar. Staten påstår att en ombyggnation här skulle kosta runt 100 miljoner. En kostnad som troligen bara är påhittad för att vara högre är kalkylerade kostnaden på 70 miljoner för Sørbråten-alternativet? Experter inom området har påpekat att detta är siffror fjärran från verkligheten. Utstranda Velforening har brevledes efterfrågat varför inte deras förslag blivit seriöst värderad och varför man framför felaktiga kalkyler, uteblivna rapporter etcetera både vad avser förmodade besökssiffror och kostnader. En pappersnotering om problemet är det enda som existerar. Och denna notering listar bara alla eventuella saker som måste åtgärdas vid en placering på Utsikten, inte huruvida det är praktiskt genomförbart.

foto 15

Ser man på argumenten för och emot vad gäller Utøyakaia och Utsikten, då blir sistnämnda klar vinnare på poäng. Odiskutabelt är att utsikten från Utsikten distanserar Utøyakaia med bred marginal. Så konklusionen är reservationslös, det är och förblir en prestigefråga för involverade ministrar, AUF och Støttegruppen.

– Det er gode grunner til å være skeptisk til en plassering ved E16, ikke minst på grunn av avstand, støy og mulige veiutbygginger. Støttegruppa representerer de som er mest berørt av 22. juli, og det må være mulig å utforme minnestedet ved Utøykaia på en måte som ikke virker belastende på naboene. Jeg mener det her er truffet et valg som alle parter bør kunne leve med, sier Jonas Gahr Støre. Med all respekt för de pårörande, men ingen av dessa bor i närheten av Utøya och till skillnad från de boende så slipper de konfrontation dagligen.

Minnesmärke

Det finns i dagsläget ett fint och värdigt minnesmärke utplacerad på Utøya.


foto 16

Men vad som saknas är ett nationellt minnessted. En plats för de anhöriga som vill sitta ensamma i fred och ro med sina tankar. Och varför då inte kombinera detta med en informativ utställning som kunde berätta vad som hände den ödesdigra dagen. Det krävs inte mycket om både nabor, AUF och Støttegruppen satte sig till förhandlingsbordet och började samtala.
Efter angreppen den 22:a juli beslutade regeringen att det skall etableras minnesplatser i regeringskvarteret i Oslo och på landsidan mot Utøya i Hole kommune. Minnesplatserna skall hedra de omkomna, överlevande, hjälpmanskapet och frivilliga.
AUF-ledaren Mani Hussaini uttalar; ”– AUF og støttegruppen har ingen formening om hvordan et minnesmerke kan bli på Utøyakaia. Det som betyr mest er at det blir en verdig utforming og skjermet plassering”.
Ursäkta mig Mani Hussaini, men hur har man tänkt sig en skärmad placering på Utøyakaia?

1) Minnessted på Utsikten


foto 17
Fågelperspektiv över hela området. (Foto: fototeket.no)


foto 18
Naturlig plattform för minnessted (Foto: fototeket.no)


foto 19
Utsikten från föreslaget minnessted (Foto: fototeket.no)


foto 20
Utsiktsplatform över Utøya. (Illustration: fototeket.no)


foto 21
Dokumentation och information inomhus. (Illustration: fototeket.no)


foto 22
Ett ställe för reflektioner och tankar. (Illustration: fototeket.no)


foto 23
Minnestavlor med de omkomnas namn. (Illustration: fototeket.no)

 

foto 24

foto 25

foto 26
Dokumentation och information inomhus i form av samma Tidslinje som i dag finns på Utøya.
(Foto: Rasmus Lindberg)

 

2) Förslag till minnesmärke


foto 27
Foto: Wikipedia


Från början placerades det som ett minnesmärke i Central Park. Men 1988 skänktes det till FN och placerades framför FN-huset i New-York. Sedan dess har verket uppförts i en mängd andra städer runt hela världen och har blivit en internationell symbol för fred. Vad vi pratar om? Avlidne svenska konstnären Carl Fredrik Reuterswärds mest kända och spridda konstverk, offentliga skulpturen Non-Violence. Bronsskulpturen föreställer en revolver (Colt Python 357 Magnum) med knut på pipan och riktad uppåt.
Skulpturen var tänkt hedra bortgångna Beatles-medlemmen John Lennon och hans vision om fred i världen. Tror definitivt inte Reuterswärd skulle ha protesterat mot att detta verk skulle få hedra de bortgångna från 22:a juli?

Imagine:
”Imagine all the people living life in peace
You may say that I’m a dreamer
But I am not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one.”

Men måste det egentligen skapas ett nytt minnesmärke? Det är den brutala massakern som bör stå i fokus, inte en konstnärs kreativa förmåga. Skulpturen Non-Violence är visserligen också ett konstverk, men å andra sidan också en världsberömd symbol mot våld. Och det budskapet torde vara viktigare!
Så frågan bör vara om inte en mindre modell av Non-Violence skulle kunna få plats i anslutning till minnesstedet ovan?

  • SMS-tips: TIPS OSS: Send SMS til 97 59 55 20
Mer i denne kategorien « Clint gjenoppstår I siste liten »